Några ord från Agical

Kan du säga 10 meningar utan att döma?

Ulrika Vincent

En fråga jag ställt mig på sistone är om jag klarar av att säga 10 meningar i rad utan att ge en bedömning, ett omdöme? Vad händer om jag försöker? Det är svårt. Se där, redan i tredje meningen kom en bedömning.

Vad är ett omdöme?

Vårt språk är proppfullt av omdömen, betyg och värderingar. “Oj, vilken snygg klänning”, “Vad fin du är i håret”. Lyssna på dig själv och andra. Något är bra, tråkigt, kul, fantastiskt eller kanske till och med värdelöst.

Vad är inte ett omdöme? Ja, det är inte lätt att skilja på vad som är vad. Verkliga känslor, berättelser och upplevelser skulle jag säga är något annat än ett omdöme. Varför?

Svensk ordbok beskriver omdöme som: “utlåtande efter bedömning”. “ett positivt om­döme; ett negativt om­döme; ett muntligt om­döme; ett skriftligt om­döme; ett samman­fattande om­döme; av­ge ett om­döme; fälla ett om­döme”

Engelskans “judgement” illustrerar ännu tydligare vad jag vill beskriva. Vi sätter oss till doms genom att ge ett omdöme, oavsett om det är positivt eller negativt.

Är det samma sak som att känna något?

Svensk ordbok beskriver “känsla” som: “upp­levelse som upp­kommer av yttre eller inre förnimmelse” och: “personligt, naturligt och spontant upp­kommande sätt att värdera eller förhålla sig till någon eller något som inte är resultat av tänkande”

Aha, värdering kan visst blandas ihop med känslor enligt ordboken. Men, av beskrivningarna ovan, tolkar du det som samma sak?

“Jag blev glad när …”, “Jag blev upprörd när …”, till skillnad från “Vad bra!”, “Vad jobbigt!”.

Varför ska man bry sig?

Jag tror att vi i vårt språkbruk har alltför nära till omdömen och missar något väsentligt i vardagligt tal, både med våra kollegor och våra nära. Vi skyndar förbi djupa samtal genom att reflexmässigt ducka dem med ett omdöme: bra, fint, trist!

Vad gör det med oss, vår närvaro och förståelse för dem vi pratar med?

När någon berättar något som roar mig så blir min kommentar allt som oftast “Vad roligt!”. Det har börjat skava när jag hör mig själv säga så. Och konversationen kan ofta ta slut efter det utropet.

För många, även jag tills för ett litet tag sen, så är det en så integrerad del av språket att vi inte ens tänker på att det finns skillnader mellan att bedöma och berätta vad vi känner. Att något “känns bra” säger inte så mycket, och ändå säger vi det hela tiden.

Vad är då alternativet till bedömningar?

Säg det med känslor

Om du berättar för mig att du har fått ett nytt jobb eller brottas med ett riktigt krångligt driftsättnings-problem så är den snabba responsen att säga “Vad roligt!” eller “Vad jobbigt!”.

Jag övar på att stanna upp och tänka, finns det något annat att säga?

“Jag blev väldigt glad att höra det, hur känns det nu?”

“Nu blev jag nyfiken, vill du berätta mer?”

“Det gjorde mig ledsen att höra. Behöver du hjälp med något?”

Vad är skillnaden? Testa! Jag märker att konversationerna ändrar riktning. “Det gör mig glad att du fått ett nytt jobb.. när börjar du? Hur hittade de dig?” Det är som att känslouttrycken triggar mer nyfikenhet, närvaro och intresse.

Jag är fortfarande ovan vid känslor och att beskriva dem för andra. Därför använder jag ibland en fusklista. Det underlättar min inlärning och uppmuntrar mig att nyansera mitt språk

Använd kraften i följdfrågor

“Jaha, så du brottas med driftsättningen? Vad är det som händer? Vad har du för idéer om problemet du försöker lösa? Behöver du hjälp?”

I stället för ett utrop om “gud vad jobbigt!”, så blir resultatet en annan slags dialog och kanske gemensam problemlösning. När värderingarna får flytta på sig och göra plats för annat.

Tystnad

Jag har märkt att när jag övar på att ge färre omdömen, så vet jag inte alltid vad jag ska säga. Så istället blir jag tyst. Ibland kanske tystnaden till och med ger mer bekräftelse? Nicka, ge en tacksam klapp på armen, ett leende, ett instämmande hum.

Tystnaden ger mer än jag tror. Särskilt när jag lyssnar på en låt som någon vill dela med mig. Eller en kopp te eller vin. Tystnaden ger en stunds eftertänksamhet och efter jag smuttat på vinet en stund så kommer en känsla, en förnimmelse, en berättelse eller en fråga.

Fler exempel

Om du ska beskriva ett vin, ett te eller en låt, finns det något mer att säga än att det var fantastiskt, gott och bra? Vad smakade det? Vad upplevde du? “När jag dricker det här teet känner jag mig upplyft och tacksam. Tacksam för att du tog dig tid och lät mig prova det. Upplyft för att jag lärt mig något nytt om hur ett te kan smaka. Det får mig att tänka på höga berg i Kina..”

Genom snabba omdömen som “gott” eller “tråkigt” kan vi putta undan saker som är mindre viktiga. När vi puttar undan alla konversationer, vad blir kvar då?

Problemet, enligt mig, är inte att vi ger omdömen om händelser eller saker. Problemet är att vi överanvänder det. Vi fördjupar oss alltför sällan i frågan eller upplevelsen. Vi lämnar ämnet innan det fått den plats det förtjänar.

Därför utmanar jag mig att säga 10 hela meningar i samtal med en person, utan att fälla ett omdöme. För att få mig själv att stanna upp och vara i konversationen.

Det kan vara svårt. Det är det för mig, och samtidigt lärorikt. Försök själv om du också tror det kan ha betydelse.

Konstant värderande

När jag observerar mina egna konversationer uppskattar jag att 99% av dem innehåller en bedömning. Är det verkligen så att inte fler än 1% av konversationerna är värda lite mer eftertanke. Lite mer av nyfikenhet, beskrivningar och följdfrågor?

Är vi alla domare? Är det sunt att alltid värdera andras prestationer eller upplevelser? Och är det sunt att alltid bli värderad?

Självklart vill vi ha uppskattning för saker vi gör. Jag har dock märkt att jag ofta blir gladare när någon istället för att utropa “häftigt!” berättar hur den upplevt något. Eller hur den använt det jag gjort eller vad den kände när den hörde något jag berättat.

Experimentet lär mig något. Just nu kommer jag kanske upp i 3-4 meningar utan omdömen när jag anstränger mig..

Ett par böcker att rekommendera som behandlar temat på djupet är:

För den som föredrar att titta eller lyssna så finns förstås en hel del om dessa böcker och ämnen på till exempel YouTube.

Jag har läst den första, den andra ligger på läslistan och jag lovar att berätta för en kollega vad jag lärde mig av den. Om jag blev glad eller arg när jag läste. Istället för att betygsätta den. Och ja, jag blev både glad och arg när jag läste boken Nonviolent Communication.

Vad kände du?

Ulrika Vincent

Ulrika has a background as a software developer, product leader & analyst, manager, agile mentor and other roles in digital development. Last couple of years she’s developed her coding skills in data analytics, statistics & Python. She has been working with several popular mobile apps, web services & other platforms in Sweden such as Res I Sthlm, Travis, SL, Expressen, KTH, Fritidsresor (TUI), Coop, Lantmännen and SoapUI.

Ulrika has a passion for problem solving, data driven work and understanding the users real needs. She encourages self directing and cross functional work, testing, open data and learning.

You can contact her for open questions or support within digital product development