Några ord från Agical

Madonna kan krascha ditt IT-system

Det var dags att gå hem, lugnet hade infunnit sig på kontoret och det vara bara jag och en kollega kvar. Då kom en användare gående. En av handläggarna som använder systemet jag och mina kollegor programmerar på varje dag. Det är inte ovanligt i sig, men jag kände på mig att en udda förfrågan hängde i luften.

“Ola …”, började användaren trevande. “... kan jag fråga en sak?”.

“Självklart, det går alltid bra.”, svarade jag glatt.

“Vi har ett ärende som inte fungerar”

Hon pausade och väntade på att det skulle sjunka in. Hon höll upp en PostIt med ärendenumret. “Slå upp det …”, sa hon och nickade mot min dator.

Jag började knappa på tangentbordet och fick snabbt fram ärendet från systemet. Mina ögon for över skärmen. Inget uppenbart.

Jag vet inte vad jag trodde. Att systemet skulle krascha. Att det skulle bli någon felkod. Inget speciellt hände.

Ögonen pendlade fram och tillbaka, sen upp och ned. Jag vände mig sakta mot handläggaren. Hon tittade på skärmen. Hennes vana ögon hade redan zoomat in på felaktigheten. Jag vände mig mot skärmen igen. Utan framgång. Jag blev tvungen att fråga. “Vad undrade du?” Jag hade knappt öppnat munnen förrän hon pekade på skärmen. “Kolla, personen i ärendet har bara ett namn”.

Mina torra ögon behövde fukt. Jag blinkade.

Underbara världar

Personen har bara ett namn! Ett obehag kröp sig på och jag vacklade till fast jag satt stadigt på min stol. Bara ett namn... I ett försök att återfå fotfästet gjorde jag en snabb resa tillbaka genom mina erfarenheter. Jag åkte tillbaka 30 år i tiden. Hela vägen till 80-talet. ...

Till tiden då jag var liten. Då min fascination för serietidningar var som störst. Till mitt stora förtret var serietidningar tyvärr svårt att få tag på. Det berodde på min pappa som ansåg att böcker stod mycket högre i kurs. Serier var trams. Böcker var seriöst. Jag fick alltså nöja mig med med skönlitteratur. Inte helt fel för all del. Men, det var inte Bamse, inte Buster och framförallt inte Kalle Anka.

“Det finns hyllmeter av böcker. Läs vad du vill …” manade min pappa.

Så, jag läste böcker hemma och serier hos kompisar.

Hos mina vänner slukade jag Kalle Anka och Buster. Hos min farmor och farfar fick jag en serietidning när jag hälsade på. Ofta valde jag Agent X9. Jag lärde mig också att skolans bibliotek hade serier. Tintin, Smurfarna och en och annan Marsupilami. Vilka underbara, och lättsmälta fantasivärldar. Serietidningar klådde böcker alla dagar i veckan. Jag hade det bra trots allt.

Nåja, fortsätt med historien tänker ni.

Ja, ja ja … lite nostalgitrippande är ändå befogat. Vi behöver nämligen etablera en sak.

Regler - uttalade och outtalade

Innan en ny värld känns logisk behöver läsaren få koll på de stora dragen. Sen behöver personer, platser och andra små detaljer samsas. Allt detta behöver behöver landa. Det gör historien bättre.

I Ankeborg bor det ankor. I Tintin-världen bor det människor. I Smurfvärlden bor det Smurfar.

Men i smurfvärlden bor också den människoliknande antagonisten Gargamel med sin katt Azrael. Det behöver vi acceptera, annars blir delar av berättelsen ologisk.

Jag gillar att se på IT-system som en egen värld. Precis som seriernas och böckernas världar har dom sina premisser och normer. Det finns en massa regler i dom också. Men långt ifrån alla är uttalade.

Ni anar var vi är på väg.

Vi zoomar in ytterligare och tittar på en liten men ack så betydande detalj: NAMN. Just det. Namn. Vi klarar oss inte utan namn. Hur ska vi till exempel kunna peka på saker, platser eller händelser om vi inte namnger dem?

Det är den naturligaste saken i världen. Det är en outtalad regel.

Vikten av namn

Platser kan ha ett namn. Händelser har också namn. Ibland är det ett, ibland flera ord. “Börskraschen”, “Den långa flykten” eller “Andra Världskriget”. Människor då? Hur är det med dem. I min värld har människor ett tilltalsnamn och ett efternamn.

När jag växte upp var det i alla fall så. Alla jag kände hade två namn. Minst. Ett förnamn och ett efternamn. De flesta hade också ett mellannamn. Faktum är; där jag växte upp var det vanligt att vi gav våra vänner och bekanta smeknamn, ibland även öknamn.

För- och efternamnsupplägget var allestädes närvarande.

Tillbaka till kontoret …

“Faan också …” bannade jag mig själv. Personen i ärendet hade verkligen bara ett namn.

Vem … har bara ett namn? Är det katten Gustav eller? Sånt här får bara ske i serietidningarnas värld, eller möjligen i superhjältarnas. Eller möjligen artister. Madonna klarar sig med ett namn.

Fast till och med i fantasivärldar finns det vettiga namnstrukturer. Fantomen heter Kit Walker. Stålmannen har ett riktigt namn. Mirakelkvinnan har ett namn och en titel. Princess Diana of Themyscira. Madonna heter egentligen Madonna Louise Ciccone. Det läste jag i OKEJ! när jag var 12 år. Så det så. Deras namn kan lätt användas som identifierare.

Och där har vi det. I fantasivärldar är namnrymden begränsad. Det finns inte två Mirakelkvinnor. Det finns bara en.

När vår värld ska in i ett IT-system antar vi vissa saker. Vi bygger dom kring vissa premisser. Vi bygger upp dom kring lokala regler.

I fallet vi pratar om nu: Alla har _minst_ två namn.

Nu satt jag dock där och motsatsen hade bevisats. Så vad skulle vi göra? Jag blev lite arg och ifrågasatte nästan personen i ärendets existens

Jag och handläggaren resonerade fram och tillbaka. Hon förstod att systemet var byggt som det var. Hon hade ju själv två namn. Det var logiskt. Jag hade två namn. Alla andra i systemet hade två namn.

Vi började leka med tanken och resonerade högt. Vi kanske kan tillåta ett namn. Men vi kom inte långt. Vårt system, kringliggande system och alla system vi interagerade med byggde på att personer har minst två namn. Vi hade så att säga programmerat in oss i ett hörn. Vi kom ingen vart.

Det ska vara två namn. Helst inte fler.

Handläggaren och jag ville ju innerst inne tillåta ärenden där personer klarar sig med ett namn. Eftersom vi visste att världen var större. Vi visste att utanför vår lilla System-värld, där fanns faktiskt kulturer där ett namn är normen.

Men där stod vi, gisslan av ett tidigt antagande om motsatsen. Ett antagande väl grundat i omständigheter för 20 år sedan. För redan då ville ännu äldre system att personer skulle ha två namn.

Vi formar IT-system, sen formar de oss

De som hoppade på Internetvågen tidigt och började handlade via webben runt millennieskiftet har nog upplevt en släng av IT-stelhet. Om ni minns hade brittiska och amerikanska sajter stora problem med ÅÄÖ. Hette du Österman eller Åkesson gjorde du klokt i att byta Ö mot O och Å mot A. Annars kräktes formuläret på dig. Ni som hade ett internationellt gångbart namn minns säkert det snöpliga Äet i “väg” som alltid lade krokben vid utcheckningen.

“Snälla lilla IT-system, ett litet undantag kan du väl göra” hoppas användaren. “NEJ!” skriker IT-systemet rakt i ansiktet. “Följ reglerna, människa!”.

“I’m sorry, Dave. I’m afraid I can’t do that”.

Vissa av oss ryser när vi minns HAL neka Daves önskan i filmen 2001, men nu kommer vi till det ironiska.

Det är ju vi människor som har satt upp reglerna. Vi har programmerat dessa datorer. Vi borde veta bättre. Kan vi inte bygga IT-system som gör som vi vill. Som fattar och tillåter Väg och Österman i formulär. System som är flexibla. Hur kan vi gång på gång gå i samma fälla?

För er som inte programmerar kan jag försäkra er om att det är svårt att få sånt här rätt. Tyvärr kommer det bara bli svårare om vi inte går i motsatt riktning. Vi har nämligen försatt oss i en situation där vi hålls gisslan av våra egna regler.

Systemkollaps

Om system får växa fritt tenderar de att växa och bli mer och mer komplexa. Nya funktioner och därmed nya regler smyger sig in. De lokala reglerna kommer från regionala. Regionala från nationella och så vidare.

Utan tydliga regler kan vi ju inte be datorer göra saker åt oss. Sant. Men om vi bara lägger till funktioner så kommer systemen att kollapsa. Vi behöver också göra system mindre. Vi behöver ibland ta bort funktioner och pensionera regler.

Om komplexitet föder komplexitet så är också motsatsen sann. Förenklingar leder till förenklingar. Den enda lösningen på komplexa system är mindre system och färre integrationer. Ta bort funktioner. Ta bort data. Prioritera bort saker som spelat ut sin roll.

Vi vill bort från stora system som kan kollapsa. Vi vill ha system som är flexibla och driftsäkra.

Jag och handläggaren fick se oss besegrade och insåg att det skulle vara väldigt dyrt att ändra reglerna nu. Det betyder inte att vi är för alltid besegrade. Vi kan göra något.

Ta bort en funktion! Plocka fram skalpellen och skär loss en regel eller två. Gör det idag, så kanske du tillslut sitter med ett flexibelt system som kan tillåta att en person har just endast ett namn.