Några ord från Agical

Vi känner varandra

Det rullar runt ett löfte inom ledarskapslitteratur och managementkurser som kan sammanfattas ungefär så här: “Så fort ett arbetslag lär känna varandra så kommer produktiviteten skjuta i höjden”. Du har säkert hört det, och kanske nickat instämmande. Du har kanske yttrat en variant själv? Du kanske till och med har drömt dig bort och tänkt att “Det vore sjukt najs om jag fick jobba med fler personer som ger mig energi. Som jag kan längta efter att träffa.”

Vi vill alla ha medarbetare som stödjer oss. Medarbetare som förstår oss, som hjälper oss att upptäcka våra styrkor. Som förstår att både framgång och misstag är en naturlig del av jobbet. Samt att utforskande och lärande tar tid. Vi kan inte koppla ifrån känslor och likt robotar göra saker med största möjliga exakthet och precision dag efter dag, utan fel och utan att någonsin tröttna.

Vi är människor, vi behöver kunna gå till jobbet utan vår metaforiska robot-kostym. Utan ett plåtigt yttre som skyddar vår bräckliga mänsklighet. Vi mår bättre när vi hör stödjande ord som “Hörru, du ser ut att ha en dålig dag. Kan jag hjälpa till på något sätt?!” eller “Vi har alla sådana dagar, nu fixar vi det här tillsammans”.

“Jobb är jobb”, eller …

Om vi nu utgår från “att förstå varandra är värdefullt” och "att upprätthålla en fasad är utmattande i längden" då får vi ett perspektiv på hur relationer behöver se ut. Ett perspektiv som jag vågar påstå skiljer sig från hur våra arbetsplatser funkar idag. Vi närmar oss relationen vän och lämnar kollega. Vi närmar oss ett tillstånd där vi är bekväma med att sitta i en soffa och bara stirra rakt fram en stund, utan att känna oss pressade till aktivitet.

Så, vi går runt och vill ha schyssta arbetskamrater, som behandlar oss med respekt. Som förstår att vi kanske har en dålig dag, eller stöttar oss när vi har en riktigt dålig dag. Trots detta går folk och känner att dom vill skilja på “jobb” och “fritid”. Eller är det kanske därför vi går runt och bara visar upp delar av vår personlighet på jobbet.

Tänk om vi skulle ta och titta på yrkeslivet annorlunda. Tänk om vi skulle kunna lära känna varandra lite mer. Kanske till och med så pass bra att vi kan berätta för varandra om våra styrkor och svagheter, utan att värdera. Utan bara konstatera, “OK, vi är olika. Förr eller senare kommer det en dag när våra perspektiv kommer komplettera varandra”.

Som ler och långhalm säger vi på svenska. Några som hänger ihop. Några som är väldigt goda vänner.

På Agical är vi som ler och långhalm, vi känner varandra bättre än genomsnittskollegor vågar jag påstå. Vi har vänner på jobbet, vi har relationer som växt fram och går på djupet. Vi kallar “jobbet” för “Andra familjen” och familj är något värt att värna om. Genom att vi har skiftat perspektiv på det sättet så behandlar vi automatiskt varandra som familjemedlemmar. Automatiskt blir det respektfullt, lekfullt men också största möjliga allvar.

Jag kommer inte ihåg detaljerna, men dialogen ovan bygger på en verklig händelse.

Vi litar på varandra. I vått och torrt. Vi känner ju varandra så pass bra vid det här laget. Vi litar på oss själva, varandra och vågar därmed också gå i god för våra kollegor, våra familjemedlemmar. Vi vet vad vi själva, andra och kollektivet går för. Vi har stor självinsikt och stort självförtroende.

Den här typen av vardag passar inte alla, det vet vi, men jag tror ändå att fler kollegor på fler arbetsplatser skulle må bra av att närma sig vänskap. I stället för att stanna vid Kollega.

Vi spenderar ju ändå runt 40-45 kalenderår på våra arbetsplatser. Det är runt hälften av våra år. Låt det sjunka in ordentligt. Låt det vara en parameter när du väljer nästa jobb, nästa arbetslag eller nästa gång du bestämmer dig för att tänka “det spelar ingen roll, jag ska bara …”

Det är för fan halva livet.


Ola Ellnestam

Ola Ellnestam fascineras av kombinationen datorer och människor. Det har han gjort ända sedan han spelade River Raid på sin kompis C64. I början trodde han att programmering av datorspel var hans kall här i livet, men insåg snart att det fanns något än mer intressant. Dynamiken kring hur datorprogram uppstår.

I sin iver att bli bättre på att underhålla IT-system upptäckte han en sätt att hantera krångliga kodbaser. Det sättet finns beskrivet i boken “The Mikado Method”. Numera försöker han lista ut hur vi kan ha kul tillsammans, samtidigt som vi programmerar.

Vill du lära dig mer om Olas syn på IT-system. Hur de blir till, hur de ska hållas i gott skick eller kanske till och med hur de ska pensioneras med värdighet. Sätt en gul nejlika i kavajslaget Kontakta honom med frasen “En Appedemi verkar vara i antågande”.

  • E-post: ola.ellnestam@agical.se
  • Twitter: [@ellnestam](https://twitter.com/ellnestam)
  • LinkedIn: Ola Ellnestam