Det var en gång en furste som bodde i ett slott. Fursten hette Princip och bestämde vilken arkitektur som just nu var bäst.
Varje morgon frågade Princip sin spegel Internet:
Spegel, spegel som på nätet är
Säg mig vilken bästa arkitekturen är?
Varje morgon svarade spegeln:
Din arkitektur bäst i världen är.
Princip blev lika glad varje gång och gick sedan för att fundera på vilken som skulle vara nästa arkitektur. Mer distribuerad eller kanske mer centraliserad? Eller någon annan aspekt. Likt modets flyktiga väsen, där inte bara kjollängder varierar utan också många andra detaljer, skiftade Princips rekommenderade arkitektur på flera sätt.
Men en morgon svarade spegeln:
Din arkitektur god är
Men nu finns många andra här
Valet blir inte ditt
Var och en ser till sitt
Princip blev rasande och krävde att bums få veta vad som låg bakom det här.
Spegel, säg mig det!
Hasta, så jag genast vet!
Spegeln svarade:
En är det inte längre nu
De har samlats sju
En egenskap var
Ger tillsammans svar
Princip kallade in sin mästerjägare, Social Media. Detta uppror måste överröstas med furstens information om den bästa arkitekturen! Så många i furstens rike hade sitt levebröd av att sälja tjänster och produkter som stödde vad Princip förordade. Ett tungt ansvar för en härskare.
Programmeraren
Samtidigt, långt in i djupa skogen, gick en programmerare som hade ett sinne öppet som ett barn och därför kallades Snövit.
Snövit funderade ofta på hur man kan bygga system på olika sätt. Hon hade hittat gamla böcker som berättade om andra sätt än det som fursten fann lämpligt. Hon hade också varit med tillräckligt länge för att notera att fursten ändrade sig över tid. Rätt vad det var, kom det en ny propå. In med det nya, ut med det gamla.
Snövit var lite vilse i skogen, hur skulle hon tänka när hon valde arkitektur? Men så kom hon till en glänta där det låg ett litet hus. Huset var lågt och verkade ha stått där i århundraden. Ovanför dörren satt en skylt med texten “STAMPUS”.
Hon kände sig lite trött och beslöt sig för att knacka på och fråga om det gick bra att sitta ner för att vila och dricka lite vatten. Men ingen svarade.
Det började regna så hon kände på dörren. Den gick upp och hon gick in. Öppningen var så låg att hon fick böja sig.
Inne var det en storstuga med 7 sängar. Varje säng hade en namnskylt:
Blyger Security
Kloker Testability
Butter Availability
Trötter Maintainability
Prosit Performance
Glader Usability
Toker Scalability
Nu förstod hon det som stod på skylten ovanför ytterdörren. “STAMPUS” var första bokstaven i varje efternamn. Hon satte sig ned med en suck och sträckte ut benen. Genast somnade hon, så trött var hon.
De 7 egenskaperna
Ute i gläntan utanför huset började det höras röster. Några började stämma upp i en sång:
Hej hå, hej hå,
vi genom koden gå.
Med Blyger säkerhet så stark,
stakar vi vår mark.
Kloker testar vägen där,
Butter kollar allt är här.
Trötter håller systemen fina,
Glader får dem att skina.
Prosit pressar tiden knapp,
Toker skalar upp i varje klapp.
När de närmade sig sa den som hette Blyger:
– Det känns osäkert, dörrens snubbeltråd har löst ut. De andra suckade lite, typiskt Blyger, tänkte de, alltid orolig.
Kloker höll huvudet kallt och sa bara:
– Låt oss testa om snubbeltråden fungerar som den ska eller om det är ett falskt alarm.
Kloker älskade testning. “Är det test, är det fest”, brukade han säga. Ibland ordnade han testfest med sina vänner och då satt de och testade ett system för allt vad tygen höll.
Snubbeltråden fungerade som den skulle.
– Asch, nu får jag göra en ominstallation, konstaterade Trötter med en djup suck.
Butter kommenterade på det sätt som gett honom sitt namn, att nu kunde man inte komma in genom dörren så länge Trötter höll på.
Glader var mest bekymrad för att dörren blev besvärlig att öppna när det fanns en snubbeltråd där. Hans fokus var alltid att allt livet skulle vara lätt att leva. Saker skulle vara enkla att använda och lätta att förstå.
Toker började tänka att om de hade inte varit bara 7 som skulle gå genom dörren utan 700, hur skulle det gå då? För Toker tänkte alltid så.
Nu fick Prosit till en nysning och då var det bråttom för näsduken hade han glömt inne i stugan. – Jag vill komma igenom dörren snabbt, utbrast han. Det var alltid att komma fram snabbt och aldrig behöva vänta som gällde när man frågade Prosit.
Var det inte typiskt för hur de 7 alltid höll på? Alltid stretade deras tankar åt olika håll. Hade Snövit varit vaken och hört dem så hade hon blivit alldeles yr i huvudet.
Snövit möter de 7
Eftersom de visste att någon gått in så öppnade de dörren försiktigt. När de kikade in så fann de Snövit sovandes i en av stolarna framför brasan.
– Ååh, utbrast Toker när han fick se henne. En programmare!
Snövit öppnade ögonen. Förvånat konstaterade hon att en grupp korta män stod runt henne och tittade storögt på henne.
– Vilka är ni, frågade hon.
– Vi är de 7 egenskaperna som man alltid ska prata med när man ska bestämma sig hur man ska designa system, svarade Glader som ofta förde gruppens talan.
– Vem är du?
– Jag är Snövit, svarade hon, jag är programmerare.
– Men varför prata med just er, undrade hon, finns det inte andra egenskaper hos ett system?
Butter tog ett steg framåt och sträckte lite på sig.
– Finns andra sätt att se på det men vi råkar vara ett bra team, sa han stolt.
– Jag är alltid intresserad av att lära mig nya sätt att se på mitt arbete, utbrast Snövit. Berätta genast vilka ni är! Snövit lutade sig framåt och stödde huvudet i händerna.
Prosit, som ständigt var på språng, sa snabbt:
– Jag är Performance. Jag vill att systemen alltid presterar på topp. För vem vill vänta på ett långsamt system? Och tänk på att när det går sakta, då köas jobben upp och då går det ännu långsammare.
Kloker klev fram, justerade sina glasögon och började:
– Jag är Testability. Det betyder att jag alltid vill att systemen är byggda på ett sätt som gör det lätt att testa dem. Om det blir för krångligt att testa, blir det väldigt lite testat och då tar man stora risker.
Därefter tog Blyger steget fram, även om han helst ville stå i bakgrunden:
– Jag kallas Security. Jag vill att systemen är säkra och skyddade mot alla typer av hot. I dagens värld, när cyberattacker är vanliga, kan man aldrig vara för försiktig. Rätt person ska se korrekt information medan fel person inte ska se någon information alls.
Butter, ständigt med en lite släpande stämma:
– Jag lystrar till namnet Availability. Det betyder att jag vill att våra system alltid är tillgängliga när användarna behöver dem. Jag startar klockan när systemet är uppe och stoppar den när det är nere, oavsett orsak. 99% är inget att skryta med när ni pratar med mig, det är ju nästan två timmar i veckan.
– Nertid är dyrtid, tillade han på sitt vanliga sätt.
Trötter gäspade stort och utbrast:
– Jag blir så trött på krångliga system! Maintainability är min passion. Det ska vara lätt att ändra i ett system och få det produktionssatt. Minst en gång om dagen, annars är det tråkigt.
Glader flikade genast in:
– Krångliga system! Ja, där vi överens men jag tänker på krånglet för användarna, hur viktigt är inte det, kom det retoriskt.
Nu blev Snövit lite fundersam. Hon tittade på Glader som stod där med en min som var både stolt och glad.
– Vad har användbarhet med systemdesign att göra, undrade hon, är det inte bara sådant som finns på skärmen?
Glader log lite och sa att visst är det så men tänk också på att hårdvaran är en del av systemdesignen och även en programmerare behöver tänka på hårdvara. Finns systemet tillgängligt för användaren där de är eller måste de gå till ett kontor och använda det? Måste de ständigt logga in på olika apparater eller kan de bara använda dem rakt av utan att säkerheten äventyras?
Toker hade intresserat lyssnat på hur de andra presenterat sig. Det hände inte varje dag att de fick göra det. Han harklade sig och sa med sin lite forcerade, ljusa röst:
– Scalability, min vän, tänk när ditt system blir populärt och plötsligt får du miljoners användare. Vad vill du göra då, skala upp eller skala ut? Han plirade lite mot Snövit.
Snövit satt tyst en stund. Hon rynkade pannan.
– Men jag hör så mycket om icke-funktionella krav, har det med er att göra?
Alla de 7 skrattade till kort. Glader var åter den som pratade för gruppen.
– Vi hör den kommentaren ibland. Men hur kan något vara “icke”? Det finns ett oändligt antal saker som inte finns. Han log lite lurigt och tittade på Snövit för att se om hon förstått.
Snövit sträckte på sig i stolen.
– Så trevligt att träffa er. Jag förstår vikten av att lyssna på er. Men hur ska jag förklara för min omgivning att jag behöver göra det. De vill ju bara ha nya funktioner i sitt system och de ser inte värde av att tänka som ni gör.
Kloker la på en allvarlig min. Hans stämma blev lite mörkare.
– De kan hända, men allt vi pratar om har affärsvärde. Ett system utan tester medför stora risker, ett system som är svårt att underhålla kostar tid och riskerar missa marknadsandelar. Ett system som är osäkrat kan bli en katastrof och sätta ett företag i konkurs. Är systemet svårt att använda, försöker användarna hitta på vägar runt det eller slutar använda det helt. Jag kan fortsätta hela kvällen. Allt vi säger har affärsvärde.
– Men vem av er är viktigast, frågade Snövit, vad ska jag fokusera på först?
– Som med mycket annat är svaret inte enkelt, sa Kloker. Tänk dig ett spindeldiagram med oss egenskaper. Han gick fram till husets norra vägg som var en gigantisk whiteboard. Han drog fram en tavla från ett hörn av rummet. På tavlan syntes ett diagram.
– Här kan du se, började han förklara, att en design kan utvärderas på en skala på 1 till 7 (givetvis) för varje egenskap. Har man värdet 7 så lämnar lösningen inget i övrigt att önska och tvärtom om det får 1 i betyg. På det sättet kan man titta på en aspekt i taget. Ingen lösning får 7 på allt så man måste alltid välja.
– Låter subjektivt, reflekterade Snövit. Hur ska jag veta att jag sätter ett värde som inte är influerat av mina egna önskningar?
– Allt beror på hur mycket arbete man vill lägga ner, svarade Kloker. Man kan t ex bestämma att interaktiva funktioner måste ha en svarstid på mindre än en sekund. Alla egenskaper har mätvärden när man tänker närmare på saken.
– Det här känns bra, sa Snövit samtidigt som det märktes att hon funderade på något.
Vad det var får vi dock aldrig veta, för snipp, snapp, snut så var sagan slut.
Per Lundholm 
Per är intresserad av hur man skriver bra kod och hur människor bäst samarbetar för att nå sina mål.
Han började för länge sedan i yrket programmerare med att skriva kod i assembler och Fortran. Med åren blev det givetvis andra språk och idag är Elm favoriten.
För Per har det också blivit en sväng in på att studera psykologi för bättre förstå hur människor tar emot ett digitalt verktyg. En aspekt av mänskligt beteende som intresserar honom extra mycket är gruppdynamiken i ett team.
- E-post: per.lundholm@agical.se
- Twitter: @perlundholm
- LinkedIn: Per Lundholm