Några ord från Agical

Parprogrammering, är du galen?

Ola Ellnestam

Vi ser ett öde kontorslandskap. Klockan är 08:37, och det är måndag morgon. Kameran zoomar ut och två människor kommer in i bilden från höger. Båda bär på en kaffekopp och personen till vänster bär, förutom kaffekoppen, en pärm under armen.

“Vi har otroliga problem efter våra driftsättningar”, morrar personen till vänster. Märkbart stressad. Sen fortsätter hon. “Som om inte det vore nog, så har vår mest rutinerade och erfarna programmerare Lise sjukskrivit sig”. “Ånej, inte Lise”, flikar personen till höger in och smuttar på sitt kaffe. Samtidigt som hon tittar över muggens kant.

De fortsätter gå, rakt mot kameran.

Klipp till en bild bakifrån kvinnorna. Bara ryggarna syns. De fortsätter ner för korridoren, samtidigt som samtalet fortsätter.

“Jag vet ärligt talat inte vad jag ska ta mig till”, säger personen med pärmen under armen.

Personen utan pärm tar en smutt på kaffet och börjar försiktigt. “Jag har en galen idé!”. Kvinnan med pärmen stannar upp, och den andra kvinnan stannar sekunden efter. Sen säger kvinnan utan pärm. “Vi kan testa parprogrammering”.

“Va?!”

“Parprogrammering …”

“Jo, jag hörde vad du sa”...”, Kvinnan lutar sig mot sin kollega. “... men varför ska två personer göra samma arbete som en, det låter mer än slösaktigt.”

1 + 1 > 2

Den väl använda frasen “ett plus ett är mer än två” stämmer verkligen för parprogrammering. Det brukar kallas synergieffekter. Kvinnan i filmen kommer alldeles strax att upplysa sin kollega om en handfull sådana poänger. Tror ni projektledarkvinnan nappar?

Klipp till en vinkel från sidan. Kvinnorna i profil. De tittar på varandra. Den äldre kvinnans mun är ett smalt streck.

“Slösaktigt och slösaktigt …”. Nu ser vi att kvinnan som föreslagit parprogrammering är knappt tio år yngre än sin kollega.

Den yngre kvinnan börjar om.

“Du sa precis att Lise är sjukskriven …” utan att vänta på svar fortsätter hon. ” … jag tror att hon är utarbetad”. Munnen, som redan var ett smalt streck, blir nu ännu smalare på den äldre kvinnan. “Hon kommer vara borta ett tag va …”. Den äldre nickar och säger “Fortsätt”.

“Så Lise kommer att vara borta, och vi önskar att fler hade kunnat ta vid där hon slutade”.

“Parprogrammering är ett jättebra sätt att dela med sig av sina kunskaper”. “När vi plockar ombord kollegor, speciellt ny personal”. “Dom skulle komma igång på ett kick då”

Den äldre kvinnans mun är fortfarande ett streck.

“Sen är det ju också så att det är svårt att hålla reda på detaljer och helhetsbilden samtidigt”.

Den yngre kvinnan pausar för att försäkra sig om att hennes kollega fortfarande lyssnar.

“Där hjälper det verkligen att vara två”. “En får stå för de stora penseldragen, medan den andra sköter själva programmerandet, på tangentbordet alltså”.

Kameran zoomar ut och bilden tonar ned till svart.

Behåll fokuset

Det magiska flytet som många kallar Flow. Det flyktiga och svårfunna tillståndet, hur når vi dit? Går det ens? Jo, kolla här. Kolla vad vår unga hjältinna gör nu.

Kameran tonar in och vi ser en matsal. Den unga kvinnan söker med blicken och hajar till när hon ser sin äldre kollega, från kaffepromenaden tidigare på morgonen, vinka från ett bord i hörnet. Hon promenerar över och sätter sig ned.

Den äldre kvinnan inleder samtalet.

“Slå dig ner ..” säger projektledarkvinnan med en uppmanande ton. “Jag har funderat lite på det du sa i morse …”.

“Ååååkej …”, svarar den unga kvinnan trevande.

“Ledsen om jag var lite tvär i morse, du förstår, jag är megastressad”. Den unga kvinnan bara nickar medan den äldre kvinnan spetsar en rejäl köttbulle. “Berätta, kommer dom här paren kunna göra nåt”. Hon stoppar in köttbullen men lyckas ändå avlossa en till fråga, innan hon tuggar loss. “Dom kommer väl bara snacka bort dagarna?”

“Alltså … ironiskt nog så blir nog pararbete mer produktivt”, vår hjältinna pausar kort. “När du arbetar i par så behåller du fokus lättare”. “Du triggar varandra att fortsätta …”.

“Förutom det så kommer antalet pågående saker halveras”.

“Vaffan …”, den äldre kvinnan sätter nästan det som är kvar av köttbullen i halsen. “... det är ju skitdåligt” spottar hon ur sig. “Då kommer allt ta längre tid”.

Den unga kvinnan ler.

“Tvärtom …”. Hon pausar. “Allt blir klart tidigare, inte snabbare, tidigare …”

Hon pausar. Tittar på den äldre kvinnan. Den äldre kvinnan tuggar vidare, tar sedan en ny tugga och ser ut som hon vill säga något. Sen hejdar hon sig och tittar ut i den tomma luften. Den yngre av dem fattar sina bestick och börjar äta av sin mat.

Kameran zoomar ut och sveper över matsalen. Sen tonar bilden mot svart.

Apropå slöseri …

Ryggmärgsreflexen när någon föreslår att vi ska jobba i par är ofta “Slöseri, varför ska två personer göra något som en person klarar av”.

Ja, varför då?

Vi kollar vidare på filmen och ser vad den unga kvinnan säger till sin äldre kollega nu.

Kameran filmar samma korridor som tidigare på dagen. Precis som tidigare kommer två kvinnor runt hörnet. Bärandes på varsin kaffekopp. Den här gången har ingen av dem en pärm under armen. Bara kopparna att bära på. Kameran åker framför kvinnorna och följer samtalet. En sorts “gåa”.

“Det är inte slöseri … du slipper en massa dubbelarbete”. Ordet går över till den äldre.

“Hur ska det gå till …”

“Ja … du slipper överlämningar till exempel, eftersom du gör allt arbete i paret från början till slut”. “Du arbetsfördelar på ett annat sätt”, “Det betyder dessutom att du sällan har halvfärdigt arbete liggande…”. “Sen har du ju kodgranskning, det sker hela tiden”. Den äldre flikar in. “Fan, det har du rätt i … vad mer”.

“Du slipper vänta på andra …”.

“Fyra ögon letar misstag, inte bara två …”.

“Du byter inte uppgift stup i kvarten, för din kompis hjälper dig att hålla fokus …”.

“... sen sprids kunskap i gruppen otroligt fort …”.

Nu synar den äldre sin yngre kollega återigen.

“Vet du vad jag insåg precis …”, säger den äldre. “Nä … vadå”, kontrar den yngre.

“Du har precis pekat på … hur parprogrammering … hanterar inte mindre än sju slöserier”. “Men inte vilka sju som helst; DE … SJU slöserierna”.

De synar varandra.

“Från Lean …”, säger den äldre. “Kan du ingenting”. Den äldre kvinnan skrattar högt. “Är du helt historielös …”

“Skitsamma, du är ett geni …”, säger hon sekunden efter.

Vänta … slår du till idag får du en “Slicer Dicer” på köpet

Inte nog med att det är lättare att uppnå flow och sluta slösa, det finns fler saker som parprogrammering erbjuder. Tror du inte det. Vi kollar på en sista scen.

Det är måndag igen. Några veckor senare. Samma korridor och samma händelseförlopp. Eller, njae, nu ser vi den äldre kvinnan från tidigare med en ännu äldre kvinna vid sin sida. Den äldsta av dem bär en kritstrecksrandig dräkt och ser mycket stram ut. Vi hör bara mummel, men de rör sig mot kameran och efter några steg blir samtalet hörbart.

” … så du säger att det här samprogrammering …“, börjar den äldre VD-lika kvinnan.

“PAR”, flikar den tidigare svårövertalade projektledartypen in.

” … så du säger att vi gör det här par-programmering nu, som experiment, på två ställen …”

“Javisst, och det går bra dessutom …”

“Jaså”, fnyser VDn lätt.

Paret passerar i bild och kameran filmar nu ryggarna.

“Jovisst. Jag blev nyfiken på paaaar-programmering efter att min kollega Alexandra tipsade om det”, säger projektledare.

“Den där sprätten på plan 7 …”, fnyser VD-kvinnan.

Projektledaren skrattar högt.

“Ja, sprätten på plan 7 …”. Sen fortsätter hon. “Vet du, inte nog med att det funkar”. “Jag tror stämningen blivit bättre.” “... och banne mig, jag tror att vi levererar högre kvalitet på vår kod”.

“Jag tror dessutom att all den här övningen på att arbeta tillsammans har gjort alla bättre på kommunikation”. “Dom verkar också bli bättre på att koncentrera och organisera sig”. “I grund och botten var det en rätt enkel lösning på ett stort problem” “... och de lyssnar på varandra och tar till sig”. “...alla verkar respektera alla.” “Empatin går nästan att ta på”. “Bra va?”

“Jo, jo … det är bra”. “Mycket bra”. VDn verkar tina upp.

” … jo så …“, mer än de två orden hinner inte projektledaren säga innan VDn tar till orda igen.

“Vi kanske ska byta företagets ledord”. “Vad tror du om Kommunikation, Enkelhet, Återkoppling och …”.

“MOD” säger den yngre.

“Mod … ja, jäklar anacka … det gillar jag”. “Det blir extremt bra”.

Kameran tonar mot svart och vi hör inte längre det pratande paret som försvinner runt ett hörn.

Ola Ellnestam

Ola Ellnestam fascineras av kombinationen datorer och människor. Det har han gjort ända sedan han spelade River Raid på sin kompis C64. I början trodde han att programmering av datorspel var hans kall här i livet, men insåg snart att det fanns något än mer intressant. Dynamiken kring hur datorprogram uppstår.

I sin iver att bli bättre på att underhålla IT-system upptäckte han en sätt att hantera krångliga kodbaser. Det sättet finns beskrivet i boken “The Mikado Method”. Numera försöker han lista ut hur vi kan ha kul tillsammans, samtidigt som vi programmerar.

Vill du lära dig mer om Olas syn på IT-system. Hur de blir till, hur de ska hållas i gott skick eller kanske till och med hur de ska pensioneras med värdighet. Sätt en gul nejlika i kavajslaget Kontakta honom med frasen “En Appedemi verkar vara i antågande”.