Några ord från Agical

Får det lov att vara 10 gånger tidigare?

Ola Ellnestam

Ekot av ett snärtigt slag tonar ut. En man grinar illa och vänder sig om för att dölja sina känslor. Spänningen i luften går att ta på. Kameran zoomar ut och vi ser två män som stirrar på varandra. Det är tydligt att det är en kraftmätning som pågår.

Båda rättar till sin hållning och tar några steg i sidled. Den yngre av dem lutar sig sakta framåt och intar en försvarsposition. Den äldre söker ögonkontakt och nickar sedan mot sin motståndare. Två sekunder senare klipper den äldre mannen till. Ett tekniskt kliniskt slag som överraskar. Den unga mannen stapplar baklänges.

Ynglingen vet inte om det än, men kampen kommer leda till en spektakulär förlust. Trots sin snabbhet och spänst har den unge mannen inte en chans.

10 gånger bättre

Inom vårt skrå finns en sliten klyscha. Uttrycket är något i stil med “10x-utvecklare …”. Löftet är att det finns utövare inom systemutveckling som i praktiken är en magnitud bättre än sina kollegor. Det vill säga tio gånger bättre. Kanske mer än så.

Jag tror att det är en myt. En myt som har sin grund i illa utförda akademiska studier gjorda på 70-talet. En myt som än idag eldas på av folk som älskar hjälteanda och bragdkultur. Kanske vill de också själva vara en 10x-programmerare, och därmed kunna skilja sig kraftigt från mängden.

Myten har alltså funnits i ett knappt decennium. Inte undra på att den spritt sig. Då det begav sig syftade studien till att se hur stora skillnader det var i produktivitet mellan programmerare. Den gjordes för en bra stund sedan och då var det programspråken Fortran och COBOL som gällde. Hur mycket av det som studerades då och fortfarande är relevant idag är debatterbart. Hur mycket vi förstår om konceptet produktivitet är också debatterbart.

Några kollegor och jag skojar ofta om att det inte alls betyder “10 gånger bättre”, utan att det i själva verket pekar på hur erfarna vi är. Är du en 10x-utvecklare har du troligen gjort tio rejäla programmeringsmisstag. Om det är i karriären, detta projekt eller denna vecka, det har vi inte bestämt oss för ännu. Vi vill mest göra oss lustiga över konceptet och avdramatisera det.

För vi tycker att 10x-konceptet är distraktion som bäst. Ett destruktivt mål som sämst.

Det finns dock en sak som är intressant med 10x. Något som inte har med produktivitet att göra och är svårt att se.

Men jag går händelserna i förväg. Tillbaka till vår unge hjälte.

Tvekampen

Platsen för tvekampen var Badmintonstadion på Södermalm. Någon gång under det sena 90-talet. Den unge mannen var jag, och om jag minns det hela rätt så var det omgång tre eller fyra i klubbmästerskapet. Jag var väldigt kaxig inför matchen då jag hade upptäckt att min motståndare var en flintskallig man med en rejäl ölmage. Minst 10 år äldre än vad jag var.

Min form var prima. Jag var konditionsstark, teknisk och kvick. Jag hade redan räknat hem vinsten.

Tyvärr slutade det inte som jag tänkt mig. Gubben sprang ifrån mig och det hela var över på pinsamma 30 minuter. Skamsen och utmattad packade jag ihop mina saker och gick mot omklädningsrummet. Aldrig förr hade jag fått en sådan uppläxning i badminton. Fick jag totalt 3-4 poäng på hela matchen så var det inte mer.

En klassisk utskåpning.

Den riktiga läxan, den kom dock 17 minuter efter matchen.

Jag duschade, bytte om och bestämde mig för att se resten av mästerskapet från läktaren. När jag satt och tittade på en av matcherna kom min motståndare och slog sig ned. Förlusten hade slutat svida, så jag lyckades gratulera honom till vinsten återigen. Vi började prata om vår match och jag minns att jag berömde hans snabbhet. Han skrattade.

“Hahaha”, “Jag är inte speciellt snabb, Ola”, han klappade sig på magen.

“Du är i alla fall snabbare än vad jag är …”

“Nja, det vet jag inte”

“Men du hinner ju alla bollar …”

Nu skrattade han ännu mer. Magen började guppa.

“Det är ju för att jag startar tidigare”, “Jag vet var du ska slå, och så promenerar dit”.

Jag höll på att tappa hakan. Han hade rätt. Han promenerade sönder matchen, men hur kunde jag ha missat det.

Bort från snabbhetsknarkandet

Hur kommer det sig att jag missade hans taktik. Varför trodde jag att han var snabbare än vad han var?

Jo, för jag trodde att det var det han gjorde. Jag hade stirrat mig blind på snabbhet.

Vi gör kanske det. Kanske för att det finns en inneboende elegans i snabbhet. Det finns något tilltalande med den, och med lätthet och smidighet. Vi verkar älska farten och fläkten. I alla fall tycker jag mig se bevis på det, när jag vrider och vänder på huvudet, i min vardag.

Tidningsrubriker, TV-program och talesätt. “Här slås ett 20 år gammalt hastighetsrekord”, “Världens snabbaste sprinter”, eller varför inte “Snabbare än blixten”.

Vi är i det närmaste snabbhetsknarkare.

Jag inbillar mig dock att jag är lite mindre besatt av snabbhet numera. Efter den där matchen på 90-talet, när jag blev långsamt omsprungen av en lindrigt atletisk gubbe. Jag vill tro att jag omvärderade snabbhet då. Jag gick från att gilla snabbt, till att också uppskatta och en högst funktionell snabbhet. En relativ snabbhet.

Utan att veta om det visade min motståndare mig det eleganta i att vara på plats, i tid, utan att vara snabb. Han visade mig att det finns flera sätt att segra och övervinna uppgifter. Att starta tidigare var ett av sätten. Jag ser också den flintskalliga gubben framför mig när jag söker genvägar. Han får gestalta ett enklare sätt att åstadkomma samma sak, med mindre insats. Genvägar är effektiva, men sällan lika hyllade som snabbhet.

En annan sak som nästan aldrig hyllas är att ge upp. Att strunta i att jaga en boll. För att spara sig, och satsa när det verkligen spelar roll.

Om din enda framgångsmetod är att vara just snabbast kommer du förr eller senare ta slut, bli utskåpad eller både och. För när någon hittar din akilleshäl kan du ge dig på att de kommer påminna dig om den. Antingen förstår du vad som händer, eller så står du bara där. Likt mig, uppsnurrad och utmattad.

Om du däremot funderar på alternativa sätt. Genvägar, en tidigare start eller kanske till och med inte starta alls. Då har du börjat nosa på “relativ snabbhet”. Jag tror att vi är något på spåret.

Kan det vara så att den gäckande 10x-utvecklaren kanske finns trots allt. Kan det vara så att vi stirrat oss blinda på produktivitet och snabbhet, när vi kanske borde sett oss om efter andra verktyg.

10 gånger tidigare, inte 10 gånger snabbare

Jag tycker att tidigare låter attraktivare än snabbare. Hastighet brukade vara bland de första verktyg jag sträckte mig efter, men numera är jag mer försiktig med det. Det har ibland visat sig vara direkt osäkert och opålitligt.

För ungefär 10 år sedan blev jag och mina kollegor ombedda att leverera en ekonomirapport. I sitt dåvarande skick tog datorprogrammet som producerade filen en dryg timme att köra.

“Vi måste ha filen absolut senast 04:00, annars hinner vi inte läsa in den i vårt system”

När vi hörde om detta började vi reflexmässigt arbeta på programmet för att effektivisera det.

Efter några timmars arbete insåg vi att optimeringarna skulle ta veckor att genomföra. Kanske månader. Datat låg på fel ledd.

Vi var på väg att berätta att vi hade svårt att gå vår beställare till mötes när någon föreslog att vi helt enkelt skulle köra den här rapporten först.

Idag har vi snabbat upp den berömda rapporten, men där och då var tidigareläggningen i körschemat ett veritabelt alexanderhugg. Det gav oss möjligheten att skjuta upp prestandaoptimeringen, så vi kunde genomföra den säkert. I lugn och ro. Utan snabbhets-hets.

Vill du bli omsprungen av en flintskallig gubbe kan du sluta läsa nu. Men känner du att du vill förändra ditt beteende kan du skriva följande frågor en lapp vardera.

När du gjort det tar du dem till ditt arbetslag och försöker svara på dem tillsammans. Lyckas ni svara på en av dessa frågor kan jag lova att ni kommer leverera tidigare inom bara några veckor.

Ola Ellnestam

Ola Ellnestam fascineras av kombinationen datorer och människor. Det har han gjort ända sedan han spelade River Raid på sin kompis C64. I början trodde han att programmering av datorspel var hans kall här i livet, men insåg snart att det fanns något än mer intressant. Dynamiken kring hur datorprogram uppstår.

I sin iver att bli bättre på att underhålla IT-system upptäckte han en sätt att hantera krångliga kodbaser. Det sättet finns beskrivet i boken “The Mikado Method”. Numera försöker han lista ut hur vi kan ha kul tillsammans, samtidigt som vi programmerar.

Vill du lära dig mer om Olas syn på IT-system. Hur de blir till, hur de ska hållas i gott skick eller kanske till och med hur de ska pensioneras med värdighet. Sätt en gul nejlika i kavajslaget Kontakta honom med frasen “En Appedemi verkar vara i antågande”.