Några ord från Agical

Det lekfulla perspektivet

Ola Ellnestam

Drömmar om lego

Om en hjärna kan bli fyrkantig så blev min det någonstans i 10-årsåldern. Jag ägnade ett ohälsosamt antal timmar i veckan åt Lego, åtminstone enligt min mamma. “Du kan inte sitta inne hela dagarna och bygga Lego, du måste ut och leka …”. Men jag ville inte gå ut. Jag ville stanna inne och bygga med mitt Lego, sortera mitt Lego och planera Lego-byggen.

Min mamma förstod ju såklart att jag älskade Lego och nöjde sig till slut med att sucka lätt åt mitt ointresse att leka utomhus. Hon tittade till mig då och då där jag satt på golvet och roade mig själv. Hon såg, likt tjuren Ferdinands mamma, att jag trivdes. Så hon lät mig leka med mitt kära Lego.

Jag visste det inte då men det fanns ett gemensamt mönster i min lek och mina planer.

  1. Jag fick en idé …

  2. Jag försökte förverkliga den …

  3. … och insåg snart så att jag tagit mig vatten över huvudet

“Jag ska bygga världens största riddarborg. Det ska finnas en vallgrav, en ringmur, en vindbrygga och ett halvdussin torn. 400 soldater. Minst. Stall till hästarna och … och … det högsta kärntornet världen skådat. Kanske ett litet torg i mitten. Lönngångar i ringmuren måste finnas. Ja … och katapulter till försvar såklart …”

Det var kul att drömma, men det var ju också kul att bygga. Det var svårt att bestämma sig om drömmandet, planerandet eller byggandet var bäst. Det gick inte att hålla isär aktiviteterna. Hur jag än betedde mig så kom idéer att förändras, utökas och ibland skrotas.

Drömmar om IT-system

Det som har blivit uppenbart för mig på äldre dar är att jag fortfarande drömmer, planerar och förverkligar. Fast idag är det i min yrkesroll och idag handlar det inte om Lego utan om programmering och systemutveckling.

I regel är det å andras vägnar jag försöker omsätta idéer och önskemål till kod. Jag klurar och programmerar och i bästa fall blir det en lyckad automatiserad lösning på ett problem. Den önskade effekten uppnås så att säga. Lite som mina Lego-drömmar.

Jag har insett att: “Jag har en ascool idé”-mönstret är precis lika närvarande nu som då. Jag har också insett att jag begår samma misstag om och om igen. Mina kollegor också. Det kryllar av projekt och vi försöker glufsa i oss väl stora tuggor på tveksamma lösningar. Vi inbillar oss gång efter gång att “Nu har vi äntligen hittat rätt storlek på vårt projekt. Vi har lyckats avgränsa oss bra. Kärntornet är lagom stort, vallgraven lagom bred och antalet lönngångar är rimliga till antalet. Den här borgen kommer bli bra”.

Men, innan vi vet ordet av sitter vi där med en spräckt budget och ett stukat självförtroende.

Problemets kärna

Jag vet hur jag borde bete mig, men lik förbannat sitter jag där flera gånger i veckan och tampas med frågeställningar som “När är det klart”, “Hörru Ola, kan vi säga Q2?” eller “Jag tror att det här är en copy-paste på Sammelsurium 2000-projektet … med några små ändringar då. Vad säger du Ola?”

Ja … vad säger jag …

Vi kanske ska säga såhär. Jag känner stressen komma krypande varje gång någon säger; “Hur långt har ni kvar på Sammelsurium 2000”.

Jag blir osäker, jag vill inte lova för mycket och jag vet att det kommer dyka upp okända problem som kullkastar stora delar av planeringen.

Oftast säger jag: “Vi kan vara klara nästa vecka, om inget oförutsett händer”. Det känns “OK”, men det stillar sällan beställares osäkerhet. Tror jag att vi fattar bättre beslut för att vi gissar tidsåtgång och färdigdatum.

Njae. Sällan.

Därför går jag nu runt och inbillar mig att vi tar oss an systemutveckling på fel sätt.

  1. Vi vill veta när saker är klara

  2. Vi vill veta vad saker kommer kosta

  3. Vi vill veta att vi utvecklar rätt sak

Vi vill kortfattat: Få ut största möjliga nytta för minsta möjliga ansträngning. Lika kortfattat: Jag har svårt att tro att vi kan bli så bra på att gissa. Vi kan bara veta detta i efterhand. Om ens då.

Vi bör byta strategi.

Åstadkom mycket med små medel

Jag brukar säga att IT-system är skitdyra, faktiskt mycket dyrare än vi alla hoppas. Inte nog med det, dom lever mycket längre än vi först trodde. Jag brukar också skämtsamt säga att det är som att skaffa barn. Rätt behagligt inledningsvis men känslan övergår snabbt i “Ska jag behöva spendera så här mycket tid och energi åt ett sånt litet system”. Med tiden inser du också att problemen bara växer och får en mer omfattande karaktär.

Det är ju lite nedslående. Det tycker dom flesta när dom sitter där och tänker på skenande IT-kostnader och projekt som aldrig tycks bli avslutade.

Nu kommer det positiva.

Dom flesta har lyxen av att redan ha ett system i drift. Ibland så har det till och med rullat i två tre år och då vi vet ungefär vad det kostar och vad vi får ut av det. Det är bara att titta bakåt några månader och räkna. Har du lagt 300’ - 400’ kronor i månaden för att hamna där du är, då är det sannolikt att du kan fortsätta så. Du kan förmodligen åstadkomma lika mycket på samma tid, för samma pengar.

Det är ju fint. Du vet alltså förmodligen vad du kan förvänta dig. Men jag skulle vilja föreslå en liten förändring ändå.

Välj ett lekfullare perspektiv

Legobyggen i mina barndoms dagar var en lek. Det var uppenbart för alla inblandade. Det som är mindre uppenbart är att våra yrkesliv skulle kunna betraktas som en lek det också. Jag tror faktiskt att vi skulle tjäna på det. Ur ett hälsoperspektiv men också rent finansiellt.

Om vi tar och sätter på oss lek-glasögonen en stund, då vågar jag lova att vi ändrar uppfattning om många sysslor. Tänk dig den här typen av frågeställningar till oss själva och våra kollegor. Dom skulle bli lätt absurda. “När är du klar?”, “Vad ska du med den där designskissen till?” eller “Vi hinner inte …”.

Vaddå, “När är du klar?”. Det går väl inte att vara klar med en lek? Vi bör istället fråga oss: “Hur ser vi till att vi kan leka i morgon igen”

“Vad ska du med designskissen till” borde bli “Finns det fler coola grejer som förhöjer känslan i vår lek”

“Vi hinner inte …” borde vara “Leker vi rätt lek?”

Det fantastiska här är att du kan göra ett mentalt skifte redan idag. Och vet du vad?! Du behöver inte ens fråga dina kollegor om lov. Att drömma om något är helt upp till dig. Att testa saker i huvudet. Att pröva olika scenarion. Att leka med tankarna.

När du har gjort det ett tag kommer det kännas naturligt. Du tycker att det som bara var fantasier snarare ser ut som ett första steg mot något bättre. Du kommer känna dig mer och mer säker på din sak, för du har testat den. Både i huvudet och i praktiken.

Utan drömmar, ingen lek. Utan lek, inget förverkligande. Utan förverkligande inga nya drömmar.

Ser ni mönstret, det är en cykel. Leken är en praktiskt orienterad cykel som syftar till att vi ska lära oss och komma vidare. Att utvecklas.

Vill du leka affär med mig?

Ola Ellnestam

Ola Ellnestam fascineras av kombinationen datorer och människor. Det har han gjort ända sedan han spelade River Raid på sin kompis C64. I början trodde han att programmering av datorspel var hans kall här i livet, men insåg snart att det fanns något än mer intressant. Dynamiken kring hur datorprogram uppstår.

I sin iver att bli bättre på att underhålla IT-system upptäckte han en sätt att hantera krångliga kodbaser. Det sättet finns beskrivet i boken “The Mikado Method”. Numera försöker han lista ut hur vi kan ha kul tillsammans, samtidigt som vi programmerar.

Vill du lära dig mer om Olas syn på IT-system. Hur de blir till, hur de ska hållas i gott skick eller kanske till och med hur de ska pensioneras med värdighet. Sätt en gul nejlika i kavajslaget Kontakta honom med frasen “En Appedemi verkar vara i antågande”.