Några ord från Agical

Askungen

Per Lundholm

Det var en gång en ung flicka som alltid varit nyfiken, ända sedan hon lärde sig prata. Hennes far var från ett land långt bort och pratade engelska. Han hade fått en sträng uppfostran och tyckte att hon var alldeles för frågvis.

– All you do is ask, ask and then ask some more, brukade han utbrista.

Det var så hon fick smeknamnet Askungen.

När Askungen blivit stor, gått ut skolan och börjat arbeta, så var det som programmerare. Hon visste att det fanns många tillfällen till arbete i yrket men som oerfaren var det svårt ändå. Till sist fick hon jobb på det stora bolaget AB Bank och Försäkringsförvaltning, BOFF.

BOFF hade varit med länge, nästan lika länge som det funnits datorer på kontor. Ledningen på företaget tyckte att IT var mest en nödvändighet, lite som kontorsmöbler och handläggare.

Askungen fick ta över ett system som skötte väldigt mycket. Systemet var gammalt och de som skrev det från början hade slutat eller gått in i väggen. Koden var skriven i ett gammalt språk som utvecklats över åren så olika delar av koden var skriven på det sättet som var aktuellt inom språket på den tiden.

Inte nog med det, även ramverken som hörde till språket och idéer inom arkitektur hade varierat över tiden, vilket påverkat systemet märkbart. Att läsa koden var som en arkeologisk utgrävning med skikt från varje tidsålder.

Många av företagets affärsregler fanns utspridda i koden, blandat med tekniska detaljer. Det fanns en del tester men många var mest för att testa implementationen, inte affärslogiken. När hon försökte ändra i koden så kunde ett test hoppa upp och klaga högljutt.

Askungen satt oftast ensam och försökte läsa koden. Men hon fick ingen rast och ingen ro för ständigt dök det upp intressenter som ville ha ändringar och tillägg i systemet.

– Askungen, kunde de ropa så fort hon gick för att ta sitt kaffe, vi vill ha en ny rapport!

Askungen blev ofta förvirrad när hon försökte förstå vad intressenterna ville. Dels fanns inte de begrepp som de använde representerade i koden hon hade läst och dels verkade det som att intressenterna var oense om vad begreppen betydde.

– Exponering, kunde en säga ena dagen och mena något om lån. Nästa dag handlade det om investeringar och tredje dagen var det marknadsföring.

Den stora mässan

En dag kom det ett bud från företagsledningen om att BOFF skulle vara utställare på en stor mässa. Här gällde det att glänsa och visa hur modernt företag man var så att man kunde attrahera nya kunder men framförallt ville man imponera på riskkapitalisterna. Då kunde det bli ett rejält tillskott i kassan.

Askungen, som var en utåtriktad person, ville förstås vara med på mässan och hjälpa till med utställningen. Hon ville så gärna stå där och träffa de som använde systemet, prata lite och se vad de tyckte.

Dessutom hade hon en fantastisk idé som hon ville demonstrera där. En idé som skulle göra användarna glada och företaget framgångsrikt.

Problemet var att hon aldrig hade tid att arbeta med sin idé. Det var ständiga krav från intressenterna om än det ena och än det andra. Varje sak tog lång tid att realisera för koden var så rörig och omfattande.

– Nåja, suckade Askungen, vad är väl en mässa? Den kan ju vara fruktansvärt långtråkig och dötrist och … alldeles underbar.

En god fé

Dagen därpå var det en fika för att fira att en chef fyllde jämnt, förmodligen hans enda prestation de senaste åren. Några som gått i pension var också inbjudna för att de kände honom så väl.

Askungen satte sig bredvid en äldre kvinna och suckade.

– Du måste vara den nya programmeraren, sa den äldre kvinnan, du jobbar med systemet jag var med och skrev. Askungen log lite snett.

– Jag heter Felicia, fortsatte kvinnan och gav ett varmt leende tillbaka.

Askungen satt tyst och visste inte vad hon skulle säga till kvinnan som var medskyldig till att koden såg ut som den gjorde. Felicia tittade en stund på Askungen, sen sa hon:

– Jag vet hur koden ser ut, det är inget jag är stolt över. Men som pensionär har jag hunnit läsa mycket och fundera. Jag tror att jag skulle kunna hjälpa dig.

Felicia hade läst om två saker som hon trodde på, en om hur man väljer att dela in sitt system och en om hur man utformar varje del.

Efter fikat gick de båda till ett mötesrum som förvånansvärt nog var ledigt, kanske för att det låg i källaren och saknade fönster. Men det hade flera stora tavlor att rita på.

Dela in och dela upp

– Vi börjar med den stora bilden, sa Felicia. Du har säkert märkt att intressenterna använder samma ord för olika begrepp. Askungen nickade.

– Anledningen är att de har olika kontext, förklarade den äldre kvinnan, och att de inte är vana att uttrycka sig så precist som en programmerare gör.

– Om vi delar in systemet efter dessa kontext, verksamhetsområden eller domäner, så kommer det underlätta. Varje kontext får ha sitt eget språk som bara gäller där, ett ord kan stå för ett begrepp i en kontext och för ett annat i en annan kontext.

– Det blir mycket att hålla reda på, inflikade Askungen.

– Det är mycket att hålla reda på, det är därför vi behöver sådana här idéer, replikerade Felicia.

– Men hur ska jag få till det här, undrade Askungen.

– Börja med att försöka ta fram några kontext som är uppenbara, kom svaret. Sedan ritar vi en kontextkarta där det vi känner till finns med. Vi markerar vilka som är uppströms respektive nedströms till varandra.

– Vad menas med det, utbrast Askungen undrande.

– Det är beroende mellan kontexter, när vi behöver ändra i en kontext som en annan är nedströms till, så är det alltid den som är nedströms som ansvarar för att hantera ändringen. Den som är uppströms kan inte ta hänsyn till alla som är beroende av den, då skulle den stå still. Istället är det de som är nedströms som får skydda sig mot det. De har därför något som kallas för antikorruptionslager.

– Kan man inte bara ha stabila gränssnitt, invände Askungen. Felicia log lite.

– Det är svårt att göra förändringar om allt ska vara stabilt, kom det med lätt ironi i rösten. Hon hade fått upp en härlig energi.

– Då förstår jag principen för hur jag ska hålla isär allting, reflekterade Askungen. Jag antar att det är bra att bara bryta ut en kontext i taget, bit för bit.

– Absolut, det är aldrig en bra idé att försöka skriva om allt på en gång. Det har jag sett misslyckas så många gånger.

Hålla isär

Felicia tittade Askungen i ögonen.

– Är du beredd för nästa steg, frågade hon.

– Jag vet inte, jag förstår det du sagt men vad gör jag i varje kontext? Askungen hade djupa veck i pannan.

– Det är det som är nästa steg, förklarade Felicia, nu ska du hålla isär de tekniska hänsynen från de affärslogiska. Vi lyssnade på en gubbe som heter Erik Evans och nu blir det en annan som heter Alistair Cockburn.

– Jaha, men vad gör jag då? Askungen kände att huvudet började bli överfullt och nu skulle det komma fler idéer att ta in. Felicia ritade en hexagon på tavlan.

– Bry dig inte om att det är en hexagon, inledde hon, det viktigaste är vad som finns i den. Portar, adapter och domänen i mitten, eller applikationen som författaren skulle sagt.

– Jaha, vad ska det vara bra för, det blir ju en massa meck av det där, sa Askungen i en lite trött ton.

– Båda de här tekniker syftar till att göra systemet läsbart, både på systemnivå och kodnivå, förklarade Felicia. Det bidrar till att systemet blir lättare att underhålla.

– När det gäller det hexagonala mönstret så är det så här, fortsatte hon med en intensiv röst. Portarna definierar protokoll och gränssnitt som kan implementeras av flera adaptrar. Detta gör systemet mer testbart eftersom en port kan implementeras av en adapter som bara är till för test. Till exempel kan en databas bara vara något flyktigt i minnet som kan sättas i vilket tillstånd som helst. Eller en simulering av en användare som klickar utan att ta till dedikerade verktyg som simulerar en webbläsare.

Askungen tänkte på en del av de tester som alltid var avstängda för att det automatiska klickandet missade ibland det tänkta målet. Hon tänkte också på de snåriga tester som använde en databas för att kunna testa affärslogik. De gick ofta snett när testerna påverkade varandra via databasen.

– Är vi framme vid koden snart? Askungen lät som ett otåligt barn på en längre bilresa.

– Ja, precis nu, sa Felicia med ett varmt leende. Nu när vi har de här idéerna så ska vi realisera dem med en lämplig kodstruktur. Som du ser på tavlan så har hexagonen tre delar. Till vänster har du den drivande sidan, eller primära om man så vill. Längst till höger har vi den drivna eller sekundära. Dessa har sina portar och adaptrar. Mitt emellan ligger domänen med affärslogiken och dess begrepp.

– Du kan också se hur olika adaptrar kan kopplas in så att olika vägar i systemet kan göras för olika ändamål. Här blir det olika beroende på om man vill ha ett GUI att klicka i eller köra ett testskript, respektive om man vill ha en databas på riktigt eller bara flyktigt i minnet. Totalt 4 kombinationer, avslutade Felicia.

– Ska jag lägga alla portarna tillsammans, föreslog Askungen och sträckte sig efter en penna att rita på en tavla bredvid.

– Nej, det tycker jag inte, invände Felicia, börja med att dela in i de tre delarna primär, sekundär och domän. Jag skulle föreslå namnen “in”, “out” och “domain”. Det blir kort och bra.

– Sedan inom “in” och “out” så gör du ytterligare en indelning i “port” och “adapter”, fortsatte hon. I “port” lägger du de gränssnitt som implementeras i “adapter”.

├── cinderella
│   ├── in
│   │   ├── adapter
│   │   │   ├── gui
│   │   │   └── test
│   │   └── port
|   |── domain
│   └── out
│       ├── adapter
│       │   ├── db
│       │   └── stub
│       └── port

Dags att kavla upp ärmarna

– Oj, så mycket att göra, konstaterade Askungen med en lätt suck. Hur ska jag få tid till det med den stora mässan i antågande. Och alla rapporter till intressenterna! Dessutom, min fina idé som jag också vill få med.

Felicia hade svar på tal.

– Oroa dig inte, jag har några som kan systemet på sina fem fingrar och vill gärna hjälpa till för att få ordning på det.

Nästa dag, på kvällen, när alla hade gått hem och bara Askungen var kvar, knackade det på fönstret.

– Släpp in oss, Askungen, släpp in oss, viskade någon. Askungen tittade ut och där stod en grupp glada, äldre människor.

Askungen förstod att det var de här Felicia menade. Askungen öppnade en dörr och släppte in gruppen av lite uppspelta gubbar och gummor.

– På min tid, sa de hela tiden, på min tid.

– Fantastiskt, utbrast Askungen, jag är överväldigad. Men hur ska det här gå till?

– Oroa dig inte, vi vet hur vi ska göra det, lugnade en av damerna henne.

Gruppen stämde upp i en sång.

Vi ska koda, vi ska rita
På oss kan hon lita
För den stora kvällen
Vi litar på visuellen

Bästa arbetslaget
Alla släpper jaget


Samarbete samtidigt, lätt och smidigt!

De skyndade ner i källaren till rummet med alla tavlorna. Askungen följde efter.

– Här visualiserar vi arbetet, sa en av männen och pekade på en tavla. Det blir som ett kollektivt minne.

– Och här borta ritar vi kontextkartan vartefter den växer fram, kom det från en dam på andra sidan.

Det rådde en febril aktivitet i rummet. En kvinna, märkbart under medellängd, ryckte Askungen i ärmen.

– Var är beställningen på rapporter från intressenterna, frågade hon och tittade upp på Askungen som var lika mycket över medellängd som tanten var under.

Askungen visade henne biljettsystemet, introducerat av en agil coach som antingen läst agila värderingarna i en spegel eller inte kunnat skilja på höger och vänster. Den korta kvinnan försvann, muttrandes något ohörbart.

Hela rummet kokade av energi, det verkade både rörigt och ordnat på samma gång. Askungen sträckte på sig och bestämde sig för att gå hem.

Dagen efter vaknade Askungen fylld av förväntan. Väl framme på jobbet gick hon direkt ner i källaren. Alla gamlingarna hade gått hem. På väggen hade en kontextkarta påbörjats och bara genom att titta på den förstod Askungen mycket av det hon kämpat med tidigare. Allt var inte klart, det här är ju ingen saga med magiska möss. Men de hade hunnit en bra bit.

Alla beställningar på rapporter var klara. Askungen skulle få tid över för sin idé innan intressenterna började ropa på henne igen. För säkerhets skull berättade hon inte att de var klara, det skulle ge henne ytterligare tid, resonerade hon.

De kommande veckorna upprepade det sig med en sen knack på fönstret och en grupp gråhåriga, uppspelta seniorer som smet ner i källaren.

Det blev allt lättare för Askungen att läsa koden. Alla anropsvägar mellan delarna av systemet blev tydliga och inget virrvarr fram och tillbaka eller i cirklar som bröts av en if-sats någonstans.

Mässan

Tack vare seniorernas insats kunde Askungen fokusera på sin idé. När det var dags för mässan så fick hon först inte vara med och visa sin idé, det skulle hennes chef göra som ville ta åt sig hela äran. Men chefen fick plötsligt ta en time-out när ett anonymt tips kommit in om vad han hade använt sin jobbdator till.

På mässan var det massor av folk och många beundrade Askungens fina idé. En av beundrarna var Ritchie, en riskkapitalist. Alla ville ha hans uppmärksamhet men han hade bara ögon för Askungens fina idé. Men till sist var han tvungen att prata med några andra ändå.

Mässan skulle stänga så Askungen skyndade iväg utan att ha fått prata med Ritchie ordentligt. När Ritchie gick fram till montern så hade hon gått men hon hade lämnat kvar en lapp med en förklaring till algoritmen bakom idéen. Ritchie stoppade den i fickan.

Sökandet

Dagen efter vill Ritchie förstås prata med den som skapat den fina idéen men allt han hade var lappen. Han skickade ut sina assistenter för att hitta vem som hade skapat idén. Att det var Ritchie som skickat dem, det förstod alla. Därför försökte många låtsas att det var de som kommit på idén. Men ingen kunde förklara algoritmen.

Till sist var en av assistenterna tvungen att ta en fika på ett café, så trött han var efter allt letande. Händelsevis satt Felicia vid ett bord nästintill. Hon kikade på assistenten över sin kopp.

– Jag tror jag vet vem du söker, sa hon småklurigt.

– Va? Vet du, utbrast assistenten förvånat.

Felicia berättade vad hon visste. Assistenten drack inte ens upp sitt kaffe utan hastade iväg för att träffa Askungen. Givetvis kunde hon förklara algoritmen.

Ritchie bildade en startup med Askungen som delägare. Det blev en succé och de levde lyckliga i alla sina dar.

Snipp, snapp, snut så var sagan slut.

Per Lundholm

Per är intresserad av hur man skriver bra kod och hur människor bäst samarbetar för att nå sina mål.

Han började för länge sedan i yrket programmerare med att skriva kod i assembler och Fortran. Med åren blev det givetvis andra språk och idag är Elm favoriten.

För Per har det också blivit en sväng in på att studera psykologi för bättre förstå hur människor tar emot ett digitalt verktyg. En aspekt av mänskligt beteende som intresserar honom extra mycket är gruppdynamiken i ett team.